ballong.org

Här berättar jag om två korsningar av Jotunheimen med varmluftsballong. Artikeln blev ganska lång, så gör dig en kopp kaffe eller nåt annat gott, och läs och titta.

Förutom alla som varit med och flugit och jobbat på backen vill jag tacka Ingen Begrensninger AS, Ballongflyg i Väst, folket på Leirvassbu, Gjendesheim och Glitterheim samt de i Lom, Vågå och Vang kommuner som assisterat på olika sätt.

/Poa

BAKGRUND

Galdhøpiggen är Norges och Nordeuropas högsta fjell, 2 469 meter över havet. Jotunheimen är ett fjällområde i Norge som bl.a. huserar de 32 högsta topparna i Norge, och flertalet av topparna över 2 000 meter. Vad som är en fristånde topp finns det olika definitioner på, och alla pass mellan närliggande toppar är inte noggrannt uppmätta. Enligt Morten och Julia Helgesens lista har Norge 385 toppar över 2 000 meter, varav 324 ligger i Jotunheimen. 2 000 m är den magiska gränsen för häftiga fjell i Norge, och detfinns en hel del folk som samlar på 2 000 meterstoppar. Som jämförelse har Sverige bara ett tiotal toppar över 2 000 m, och ingen med fast berg över 2 100 m.

Det som gjort det intressant för mig att försöka flyga över Galdhøpiggen och korsa Jotunheimen med ballong är främst:
- Det enastående vackra landskapet.
- De speciella utmaningarna vad gäller förberedelser och planering.
- Att ingen gjort det förut (fotnot 1).

Efter omfattande förberedelser, som jag kanske ska berätta om nån gång på en kurs i planering av långflygningar, var vi klara att börja flyga i slutet av februari 2010.

Om inget annat anges är Poa Ekeblad fotograf.

FÖRSTA FLYGNINGEN

Ballong: LN-CAI, Kubi?ek 105
Team: Poa Ekeblad, Esben Hysvær (följebil), Ole Jacob Grindvold, Rune Mikkelsen
Datum: 2010-03-06
Start: Leirdalen (1,6 km SSW Ytterdalssætre) kl 11:55
Landning: Nedre Sjodalsvatnet kl 14:40
Distans: 41,2 km
Maxhöjd: 3 170 m
GPS-track i kml-format för t.ex. Google Earth

Några dagar in i mars började prognoserna se riktigt bra ut. Vid tvåtiden på natten till den den 6 mars lämnade Rune Mikkelsen, Esben Hysvær och jag Oslo för att köra upp till Visheim, där vi serverades frukost av Ole Jacob Grindvold, som också skulle med på turen. Vi kollade väder en gång till, och begav oss till Leirdalen för att hitta en bra startplats.

Ballongen startklar i botten av Leirdalen. Foto: Ole Grindvold

Ett av målen med flygningen var att flyga över Galdhøpiggen, 2 469 m ö.h. Med startplats på ca 900 m i en smal dal kan man lugnt säga att det gäller att följa väderballongerna väldigt länge för att få någon form av begrepp om höjdvindarna. Efter några väderballonger bestämde jag mig för att starta på 275° riktning från toppen. Mitt under varmfyllningen slog vinden i dalen om från svag sydlig till stark ostlig, förmodligen ett kallras från Dumhøe. Efter hårt jobb av alla medverkande stod till slut ballongen fylld, och det enda som var bränt var delar av quickreleasens band. Vinden avtog givetvis just som fyllningen var klar.

Dumhøes västsida, som vi skulle upp över.

Stigningen mot marschhöjd var spännande. När terrängen stiger med 1 100 m på ett par km så gäller det att våga stiga bestämt, om man säger så. Det blåste 15-20 knop på höjd, men vi fick bara lätt turbulens när vi passerade topphöjden av det fjäll som läade. Det hade också börjat bildas en del molnslöjor kring topparna, men inget som orsakade problem för oss.

Väl uppe på marschhöjd (7-10 000 ft) var det bara att konstatera att riktningen inte var perfekt för att ta oss rakt över Galdhøpiggens topp. Vi kom som närmast ca 870 m från toppen, men vi klarade att styra in över de nedre delarna av berget så att vi i alla fall kan hävda att vi flugit över.

GPS-trackar från flygningarna över Galdhøpiggen. Den första från väst till öst, och den andra från nord till syd. Den tjocka blåa linjen är en uppskattning av passlinjen, d.v.s. avgränsningen mot andra berg. Linjen är baserad på att ett enskilt berg ska ha en primärfaktor på minst 50 m, den gräns som de flesta fjellologer i Norge använder.

Fremste Storgrovhøe (2 253 m) insvept i lätta disslöjor.

Självaste toppen på Galdhøpiggen.

Galdhøpiggen med östryggen (Keilhaus topp) ut åt vänster och Veslepiggen (2 369 m) till höger. Passet mellan dem heter Porten, och det har jag lust att flyga genom nån gång :)

Vi fortsatte österut ganska odramatsikt, och kunde på relativt nära håll njuta av utsikten mot Glittertinden (2469 m, näst högst i Norge), Ryggjehøe (2142 m), Glitterheim (turistanläggning i Veodalen som jag haft mycket kontakt med), Nautgardsoksle (2089 m) och Nautgardstinden (2258 m). När vi passerat ut ur nationalparken gick vi ner till lägre höjd för att se hur luften strömmade i lä av fjellen, och kunde efter ca en timme landa på nedre Sjodalsvatnet, ca 100 m från den idealpunkt jag siktat in mig på.

Glittertinden är ganska snäll från det här hållet (SW). Nordsidan är stupbrant, och uräten av glaciärer. Rakt norr om toppen går en skarp kant, som syns i mitten av bilden. I bagrunden: Rondane, ett annat högfjellsområde.

Norska flaggan över Glittertinden.

Ole Jacob Grindvold, som för övrigt är tremänning till Jonas Pannagels mamma.

Också Nautgardstinden är flack åt söder och har branta glaciärgrytor på nordsidan.

Som sagt, brant nordsida.

Med ett lustigt hål i snön längst ner till höger.

Och folk på toppen som vinkade och ropade till oss.

En tillbakablick över flygsträckan, men Nautgardstinden i förgrunden och Galdhøpiggen i bakgrunden (strax till höger om mitten). Jag kunde konstatera att även om det var en rejält läcker flygning, så hade vi mest flugit över relativt platt landskap. Fjellen till vänster i bild antyder att det finns mer utsikt att hämta :)

Surtingssue (2 368 m) på avstånd.

Efter att ha passerat ut ur nationalparken gick vi ner på lite lägre höjd.

Nedre Sjodalsvatnet, med den tilltänkta landningsplatsen i den högraste viken på bilden.

Vägen (den enda inom flera mil). Parkeringsplatsen och stranden, där det är lätt att få upp utrustningen från sjön. Vi landade på sjön, 100 meter ut från stranden på andra sidan om den lilla udden i bildens överkant.

Andra flygningen

Ballong: SE-ZGT, Cameron 250
Team: Poa Ekeblad, Per Helmerson, Ulf Andersson, Björn Bergkvist, Kristoffer Olsson (följebil), Kenneth Sandahl, Kjell Åbyholm
Datum: 2010-04-10
Start: Repp kl 09:05
Landning: Tyinosen kl 11:40
Distans: 53,4 km
Maxhöjd: 3 230 m
GPS-track i kml-format för t.ex. Google Earth

Per Helmerson hade visat stort intresse för att hänga med på en flygning i området, så vid påsk började vi spana efter ett bra väderläge. Redan de första dagarna i april indikerade långprognoserna att det kunde bli bra den 8-11/4. När vi närmade oss så kristalliserade lördag 10/4 ut sig som den perfekta dagen. Lagom starka nordliga vindar på höjd, och torr och fin luft. Dagen före började jag bli något bekymrad över att vädret skulle bli för bra. Ett kraftigt högtryck verkade lägga sitt centrum just över Jotunheimen. Högtryckscentrum betyder svaga växlande vindar, inte riktigt vad man vill ha över väglös vildmark med generellt scooterförbud... Jag gav mig ut på internet och kikade på väderkartor jag normalt inte använder, och fick lugnande besked: På höjd skulle högtryckscentrum ligga över England/Skottland, och tryckfältet över vårt område såg stabilt ut med nordliga vindar.

Det kan vara ganska isigt och brant högre upp i Leirdalen. Snökedjor och backning för att ta fart löste läget.

Efter diverse äventyr plockade Per och gänget upp mig och svärfar Kjell Åbyholm i Oslo fredag eftermiddag, och vi styrde kosan norrut. Vi hade bestämt oss för att starta tidigt på morgonen för att ha god marginal att landa innan evetuell termik drog igång. Därför körde vi upp kvällen före, och övernattade på Leirvassbu, 1400 m ö.h. Vi kryddade de sista kilometrarna med snökedjepåläggning, och kom fram vid ettiden på natten. Efter en kort nattvila och en god och närande frukost med underbar utsikt begav vi oss till Repp i Bøverdalen, varifrån vi borde kunna slingra oss upp genom de olika vindlagren till toppen av självaste Galdhøpiggen. Som kuriosa kan nämnas att vi startade hemma hos Per Vole, som äger den lilla stugan som står på toppen.

Utsikt från Leirvassbu mot Kyrkja i gryningen.

Vindprognosen var växlade i botten, sen ca 70° 5-10 kt upp till 7 000 ft, och därefter ganska skarpt vridande till 360-20° 15-25 kt. Riktningarna på höjd skulle enligt alla analyser vara stabila hela dagen. Väderballongen indikerade att prognosen stämde upp till ca 5 000 ft, men vi kunde inte följa den längre än så. Vårt primära landningsområde låg vid sjön Tyin, drygt 5 mil bort, och på vindriktningar mellan 7 och 27°. Det finns enstaka landningsområden höger om detta (över 27°), men de ligger i väldigt smala branta dalar, och nere vid havsnivå, så det skulle säkert vara kladdigt på fälten därnere. Jag satte därför upp Leirdalen efter 15-20 km som reservlandningsområde. Dit kunde vi komma även på höjdvindar upp till 60°. Om vi kände oss det minsta osäkra på att nå primärlandningsområdet efter att ha testat höjdvindarna så skulle vi landa där.

På båda sidorna av Jotunheimen finns väg från nord till syd, men de är vinterstängda. (I år öppnar den ena 15 april och den andra 25 april.) Kristoffer hade alltså en gedigen följebilstur framför sig. Närmaste och vackraste vägen till det tilltänkta landningsområdet är på ca 33 mil. Vi kom överens om att han skulle börja köra direkt efter start. Om vi landade i Leirdalen utan mobiltäckning och inte fick tag på honom på radion så skulle vi gå raskt in till Leirvassbu och ringa honom därifrån. För att ha en utgångspunkt för en eventuell sökaktion om inte Kristoffer fått kontakt med oss 6 timmar efter start ritade jag en ring på kartan vid en vägkorsning vid Tyinoset, ungefär mitt i landningsområdet.

Ballongen fylld hemma hos Per Vole i Repp. Galdhøe (förtopp till Piggen) bakgrunden.

Medan Kristoffer och jag gick igenom planen fyllde Per ballongen, varefter jag tog över. I botten av dalen backade vinden lite snett upp mot östsluttningen, så det blev återigen en spännande stigning. Bøverdalen är vid Repp är ännu brantare och smalare än Leirdalen där jag startade förra gången Även om vi visste att det var lugnt så kändes det i magen att ha branterna så nära. Väl uppe ur dalen började jag leta efter de vindar som borde finnas där, och som skulle föra oss mot Galdhøpiggens topp. Precis som vi avtalat med meteorologen så kom vridningen på 7 500 ft, och vi fick rätt kurs. Jag steg ytterligare något, för att skapa marginal åt vänster. Helt i onödan visade det sig, eftersom vindmönstret ändrade sig något när vi kom in över högre terräng.

Ballongens skugga på Bøverdalens branta östsluttning. Foto: Kennet Sandahl

En bredare del av Bøverdalen: Slätten vid Sulheim är nästan 700 m bred, om man räknar in älven, som i bästa fall är frusen. Platsen där dalen nyper ihop i bortre delen av bilden heter Flåklypa - känt från kultfilmen Flåklypa Grand Prix. Kulturlösa kan hämta underlag för självstudier och upplysning här och här. 

Glittertinden sedd rakt från väster.

Topparna på Galdhøpiggen och Veslepiggen (Lillpiggen) "stiger upp" över Galdhøe när vi närmar oss marschhöjd. Till höger Skardstinden (2 373 m) och Storgrovhøe.

Redan på flera mil avstånd ser Hurrunganemassivet imponerande ut.

Över Galdhøe mot Galdhøpiggen.

Utsikt mot Piggen och en stunds avslappning innan det var dags att "pressa lågt". Foto: Björn Bergkvist (tror jag)

Jag fick istället börja pressa lågt, om man nu kan prata om det på 8 000 ft MSL. Som tur var så blåste det bara 10-12 kt, så det gick bra att flyga nära terrängen, som nu stigit från startplatsens 530 m till 2 200 m. Vi gick ner efter en bergskam och flög lågt över glaciären en bit. Eftersom Galdhøpiggens nordstup är på närmare 300 m och högst sannolikt betydligt hårdare än en ordinär trädridå, tog jag stig med god marginal. Vi passerade kammen ca 100 m över terrängen, och 340 m från toppen. (Om jag tar mig upp till fots på Piggen i sommar och markern ligger kvar ska jag mäta in noggrannare.)

Nordsidan. Högre och hårdare än en trädridå.

Hurrungane i ovanligt fjärrperspektiv. Piggens nordvästkam till vänster och Storjuvtinden bakom den.

Skuggan passerar Porten mellan Galdhøpiggen och Veslepiggen. Foto: Kennet Sandahl

Ballongskugga på Galdhøpiggens toppkam. Foto: Kennet Sandahl

Det är minsann inte ofta fem ballongfarare tittar åt samma håll samtidigt!

Per Voles topphytte, där han under säsong säljer saft, choklad m.m.

Efter toppassagen tog Per över spakarna. Vi fortsatte söderut över Ymelsfjellsmassivet med flott utsikt över Skardstinden, Tverråtindane, Dumhøe, Bukkehøe. Trots att jag sett massor av bilder av det här massivet blev jag överrumplad över hur vackert det var! Kammen som går runt Storjuvbrean är skarp och brant, och ser ut som en vulkankrater från luften. Kyrkja, intill Leirvassbu, är ett kjempeflott fjell som ser brant ut men som sägs vara ganska enkelt att gå upp på.

Skardstinden (2 373 m) med sekundärtoppen Nåle som sticker upp som en klump till vänster.

Glaciärkratern väster om Galdhøpiggen.

När vi passerat Tverråtindane utvärderade vi höjdvindarna, och kunde enkelt dra slutsaten att det var lugnt att flyga till det primära landningsområdet vid Tyin. Vi hade mobiltäckning på en av Björns telefoner, och fick fram ett meddelande till Kristoffer att fortsätta till Tyinoset enligt primärplanen. Vi lyckade också ringa till personalen på Leirvassbu, som redan stod ute och vinkade till oss.

Leirvassbu

Leirvassbu och sista biten av vägen under ballongkorgen. I högerkant syns isbacken där vi fick lägga på kedjor på vägen dit.

Tillbakablick över Ymelsfjellsmassivet. Galdhøpiggen sticker upp över alla andra längst bort. I förgrunden: Leirvassbu (de små mörka prickarna till vänster) och Kyrkja (till höger).

Även om det ser platt ut i förgrunden så kan man antagligen räkna in mer än 50 toppar över 2 000 meter på den här bilden.

Närstudie: Kyrkjas topp.

Eftersom det förmodligen skulle vrida kraftigt höger på lägre höjd valde Per att stiga till 10 000 ft. Vi kunde fortsätta att njuta av utsikten mot toppar som (till herr Bergkvists förtjusning) Storebjørn, Stetinden, Uranostinden, Falketind och många andra. På lite mer avstånd hade vi massivet Hurrungane, ett gäng riktigt spetsiga toppar, dominerat av Store Skagastølstinden (nr 3, 2 405 m) och Store Styggedalstinden (nr 4, 2 387 m).

Storebjörn (2 222 m). Brant på tre sidor, och en maffig glaciär på den fjärde sluttande sidan.

Björn (t.v.) och Storebjørn (t.h.) Bildlig rättvisa skipad genom att den ena är oskarp och den andra felexponerad.

Hur var det nu igen, Ulf...? Runda änden framåt...?

Sjön strax över bildens mitt heter Gjende. I dess bortre ände ligger Gjendeshiem, som hjälpt till med info och tips. Fjellet i fjärran med den mäktiga väggen är Besshøe (2 258 m). Pyramiden i förgrunden är Skarddalstinden (2 100 m).

Kontraster: Till höger: Hurrungane med några av Norges högsta toppar, till vänster: Utladalen, som går ner till Årdalsvatnet, 3 m ö.h.)

Skagastølstindene, med Storen (2 405 m)  strax t.v. om mitten och Styggedalstindane.

Porten mellan Falketind (t.h, 2 068 m) och Hellstugutind (t.v, 1 989 m) ser riktigt flott ut från marken, och är ett bevis för att allt inte är bättre från luften.

När det var dags att börja sjunka mot landning tog jag över spakarna igen. Redan kring 7 500 ft började vindarna avta, för att sen backa under 6 700 ft. Dalen vi skulle landa i är en klassisk U-dal med platt botten (på 3 500 ft MSL) och branta väggar. Väggarna är inte så höga, bara 300 m, men å andra sidan är dalen bara ca 500 m bred. Vi såg spår efter flera laviner på sydsidan, så det var inte frestande att glida över dalen och behöva landa på platån efter. En hämtning därifrån hade blivit ett omfattande projekt.

Dags att ladda energi inför landningen: BANAN NU! Foto: Ulf Andersson

Jag valde med andra ord att prova mig fram försiktigt istället för att braka på nästan fram till mitten av dalen på höjd och sen sjunka. Först på femte försöket (när vi var i stort sett vid mitten av dalen) kändes det som att vi skulle klara att ta oss ner. Det backade in mot branten på mellanhöjd, men Per och Ulf ropade att det vred in längs dalen en bit ner. (Tips: Om du ska vindspotta över snötäcke så tugga mörk choklad först. Då syns spottet mycket längre! Det är dessutom mycket bekvämare än att bita sig i kinden för att få rött spott.) Det var rätt pirrigt att sjunka 4 m/s med en 250:a samtidigt som jag hade riktning mot ett 300 meters stup. I och för sig var vi lätt lastade och jag hade testat i förväg hur fort det gick att avbryta ett sånt sjunk med alla brännarna inkopplade så rent sakligt var det ingen fara, men känslomässigt var det obehagligt.

Det visade sig snart att spottarna hade rätt, och långt innan vi flög in i stupet vred vi till en riktning längs med dalen. Det blåste på bra därnere. 8-9 knop, d.v.s. lika mycket som vi haft på 7 500 ft. (Förmodligen funkar den här dalen som en älvfåra för den kalla luften. Dalen börjar som en tratt på 1 100 m, och går ända ner till havsnivån.) Jag moteldade för mycket vid första inflygningen, så det blev en liten båge. Precis före sättning ropade jag "Släpp huven!", och Björn och Kennet släppte motorhuven som vi haft hängande på utsidan av korgen hela flygningen. En stor plåtbit med vassa kanter är inget som man vill ha slängande omkring vid en dragglandning på ca 40 m.

För att slippa bära in the unlikely event of en utelandning hade vi motorhuven med oss. (Info till sommarflygare: En motorhuv är en förträfflig släde. Funkar även på osådda leråkrar om våren.)

Landningsdalen med den "lilla" branten. Avståndet mellan vägen och branten är 4-500 m.

Hård snö är det perfekta underlaget för dragglandningar!

Just som jag gick och fotograferade och oroade mig för att behöva hjälpa till med tömning och packning dök det upp en scooter med släpet fullt av barnarbetare (se vidare inlägg 5 o 6 här). Det var Norsk Folkehjelp som hade en bas i närheten. Norsk Folkehjelp är en frivillig fjällräddningsorganisation med dispens från det generella scooterförbudet :) De hade en skolklass på besök. Massor av glada barn som gärna hjälpte till att packa. Det kom en scooter till, och vi fick hjälp att få ner utrustningen till vägen, ca 100 m bort.

Ett lass barnarbetare anlände med scooter strax efter landning.

En koll på kartan avslöjade att den vägkorsning vi släpat ner prylarna till var korsningen vid Tyinoset. Dock hade jag gjort en mindre feldeklaration av målet. I hastigheten hade jag ringat ”toppen” på en vägavståndsmarkering som är ritad från korsningen, och min ring hade hamnat 4-500 m från själva vägkorsningen. Hade jag ritat in själva korsningen så hade det blivit ytterligare ett resultat kring 100 m. Men jag är inte bitter :)

Branten ser högre ut från det här hållet.

Motorhuven satte sig fint i snön vid droppet.

Vi fick kontakt med Kristoffer, som glatt meddelade att det var superfin utsikt från vägen, och att han borde vara framme om sisådär tre-fyra timmar. (Vi snackar 33 mil på norska vägar!) Vi blev inbjudna att vänta på följebilen i Folkehjelpens hytte, där det fanns kaffe, mjuka fåtöljer och internet med norska bokstäver. (Skrev en kort notis på ballong.org därifrån.) Vi funderade på om vi skulle be att få övernatta för att starta därifrån i morgon. Vindarna skulle vrida till sydväst till söndagen, så det skulle kunna bli en till fin tur över Jotunheimen, och 40 nya mil med följebilen. Vi kom fram till att vi inte hade nån adapter för att fylla gasol från norsk motorgaspump, att några egentligen hade behov av att komma hem, och att vi var ganska nöjda med den flygning vi haft idag.

Det mest intressanta att berätta från återfärden är historien om handtorken och handfatet på restaurangen i Fagernes där vi åt middag. Se filmen!

Fotnot 1, Tidigare överflygningar?
Jag har forskat en del, och kommit fram till följande. (KULTHU (= Hasse Åkerstedt) kan säkert komplettera.)

Med varmluftsballong har det vad jag lyckats forska fram gjorts ett försök på Galdhøpiggen tidigare: Mikael Klingberg och Trond Nordby startade vid Sulheim i Bøverdalen, men fick helt fel riktning och landade snart på andra sidan Flåklypa. En kort lokal flygning i utkanten av Jotunheimen, och definitivt ingen Piggöverflygning eller Jotunheimenkorsning.

Det har flugits en del gasballong i Norge kring förra sekelskiftet. Jag har dock inga uppgifter om överflygningar av Galdhøpiggen eller korsningar av Jotunheimen.

Under med Gordon Bennett 1908 flög Theodor Schaeck och Emil Messner från Berlin till Bergset i Norge, som ligger ca 150 km väster om Jotunheimen. Jag har inte lyckats få tag på track eller detaljerad info för att utvärdera om de korsade Jotunheimen, men att döma av de andras landningsplatser verkar de ha kommit in mer söderifrån.

Vid Gordon Bennett 2004 korsade flera ballonger Norge, men ingen flög över Jotunheimen.

Tracks från GordonBennett 2004. Jotunheimen inringat med blått.
 

Bilaga	Storlek
2010-04-10_07-04_SE-ZGT_Galdhopiggen.kml	12.58 kB
2010-03-06_10-44_LN-CAI_Galdhopiggen.kml	15.51 kB